|
Vårt
Luftvärn - nr 3/2013 Lv-artikel
Luftvärnets
befälsutbildningsförbund - till vardags Luftvärnsförbundet - verkar
för ett starkt och effektivt Svenskt luftvärn och är en del av den
frivilliga försvarsorganisationen Svenska
Försvarsutbildningsförbundet / Försvarsutbildarna.
Försvarsförmågor och luftvärn
Författaren Michael Reberg (med fd
1.Mekdiv stridsledningslur)
- numera sekreterare i Lv-förbundet.
Försvarsmaktens utvecklingsplan
påtalar bland annat förmågan att "Påverka mål i luften"
(E 204). Hur realiseras då denna förmåga i praktiken av luftvärnet?
En helt fundamental egenskap som först
måste säkerställas är naturligtvis att överhuvudtaget kunna
upptäcka aktuella luftmål som kan hota svenskt territorium eller andra
intressen. Härvid hamnar prestanda för våra sensorer i fokus.
Luftmålens höga hastighet gör också att upptäcktsavståndet måste
vara tillräckligt stort för att ge eldenheterna (effektorerna)
erforderlig förvarningstid.
Teknikutveckling och
luftvärnstaktik
Undertecknad fick under min värnplikt
som kompanibefäl med robot 70 vid
Lv 3 på tidigt 80-tal lära mig att
planera strid genom att bedöma troliga inflygningsriktningar med hjälp
av fältkartan och tumregeln "flygplan flyger ungefär en mil
per minut". Vilket med dåtidens kompanispaningsradar Ps-70
grupperad på maximal radioräckvidd ca 5-10 km framför eldenheterna i
hotriktningen gav en hygglig förvarningstid relativt systemkravet på
minst tolv sekunder. Även i de lägen då Ps-70
p.g.a. radarstörning
endast kunde åstadkomma invisning mot gående mål.
Svensk äldre spaningsradar Ps-70
under
framryckning.
Ovanstående enkla taktiserande med robot 70
var rimligt under det kalla kriget kopplat till
underrättelseunderlaget att flyghastigheten var relativt låg och att
huvudhotet då utgjordes av attackflygplan som fällde sin vapenlast inom
några få kilometer från målet. En av de viktigaste kompetenserna hos
luftvärnets chefer var att korrekt kunna bedöma inflygningsriktningar.
Detta underlättades av vetskapen om
att sovjeternas navigeringsmöjligheter var begränsade. Navigeringen
sköttes i princip av chefen i tätflygplanet som m h a en papperskarta
följde vattendrag eller andra tydliga konturer i terrängen, och
övriga flygplan följde efter chefen. Anfallen utfördes sedan
företrädesvis som 180- eller 270-graders traditionella
plananfall från lägsta
flyghöjd 200 meter. D v s i båda fallen först en förbiflygning av
målet, och sedan själva anfallet med fällning av vapenlasten från
konstant höjd. Åtminstone att döma av vad vi kunnat observera under
sovjetiska övningar…
Teknikutvecklingen har dock gjort den
klassiska luftvärnstaktiken, baserad på bedömningar av troliga
inflygningsriktningar t ex utefter vattendrag, helt obsolet. Modern
navigeringsteknik med satellitstöd medger anfall från valfria
riktningar! Möjligen kan man fortfarande bedöma vilka riktingar som
inte är möjliga p g a höjder eller andra hinder.
Tumregeln om en mil per minut stämmer
dock hyggligt än i dag för traditionella flyganfall eller kryssningsrobotar
i halv ljudhastighet (ca 170 m/s), men naturligtvis
inte alls för t ex ballistiska
missiler som ju dyker mot sina mål i
minst tiofalt högre hastighet.
Åter till denna sidas topp
Fri sikt
Fundamentala begränsningar som ingen
sensor kan bortse från, hur modern den än är, är terrängen och
jordrundningen. Den fria sikten R (i km) mellan två positioner på
olika höjd över jordytan, h1 och h2 (i meter), m
h t jordrundningen kan överslagsmässigt beräknas som summan av
rötterna ur höjderna multiplicerat med fyra.
Ekvation för överslagsberäkning av fri
sikt över horisonten.
Exempelvis kommer den fria sikten över
en vattenyta från en fartygsradar med antennen monterad på 16 meters
höjd mot en sjömålsrobot på 4 meters flyghöjd att bli ungefär 24
km. Terränghinder kan naturligtvis komma att skymma den fria sikten,
men ovanstående överslagsberäkning m h t jordrundningen brukar
fungera bra även inne över land - om man bara får upp sensorerna på
dominerande höjder.
Sensornätverk
Kryssningsrobotar
är dock framtagna
just för att kunna "kryssa" sig in på låg höjd och i
radarskugga bakom olika terränghinder. Samtidigt som dessa och många
flygplan numera ofta signaturanpassas med s k Stealth-teknik för att
minska upptäcktsavståndet även när det är fri sikt. Ovanstående i kombination med
telestörning kräver att våra sensorer samarbetar i stora nätverk och
att leverans av invisning till eldenheterna måste kunna ske flexibelt
utifrån den eller de sensorer som just för stunden ser målet.
Rysk kryssningsrobot "Sunburn/Moskit"
Det moderna lufthotet innefattar
förutom traditionella flygplan och helikoptrar också obemannade dito,
s k "drönare", respektive
kryssningsrobotar
- samt ett
ökande inslag av ballistiska
missiler. Traditionell luftvärnsradar har
ofta en "blind strut" uppåt, och ser därför inte dykande ballistiska
missiler. För detektion av dessa krävs särskilda sensorer
med mycket höga prestanda, och helst samarbete med andra nationer för
att få erforderlig förvarning.
Åter till denna sidas topp
Flygstridskrafterna
Svenskt stridsflygplan JAS 39
"Gripen"
Flygvapnet har naturligtvis en viktig
roll i luftförsvaret. Dess luftbevakningssystem är en central del i
sensornätverket, samtidigt som flygplanen kan bidra med såväl
inhämtning av underrättelser som jaktinsatser mot flygande
vapenbärare och attack mot flygbaser eller avfyringsplatser för kryssningsrobotar
och ballistiska
missiler. Dimensionerande
begränsningar för flygstridskrafterna är dock jaktens korta
uthållighet i luften, och det politiskt känsliga i att utföra
preventiva attackanfall mot avfyringsplatser. Detta kan jämföras med
luftvärnets styrkor att vara utpräglat defensivt, och därmed
"politiskt korrekt", samt långa uthållighet över tiden.
Luftvärnets eldenheter - "effektorer"
Under den senare delen av det
"kalla kriget", med Sovjetunionen som presumtiv och hittills
oöverträffat farlig huvudmotståndare, disponerade Sveriges luftvärn
ca 1000 eldenheter (effektorer). Varav ungefär hälften då utgjordes
av eldrörs- respektive robotsystem, med en kärna på ca 50 kompanier robot 70
om totalt ca 450 eldenheter.
Behovet av eldenheter är naturligtvis
starkt kopplat till hur många objekt som behöver Lv-skydd, lufthotet
mot dessa och eldenheternas prestanda. Listan över skyddsvärda objekt
i Sverige kan göras mycket lång: städer, hamnar, broar,
ledningsplatser, flygbaser, marinbaser, manöverförband, artilleri,
luftlandsättningsfält, etc, etc… Utan ett potent luftvärn som
skyddar baserna lär t ex inte ens de mest kvalificerade
stridsflygplanen bli särskilt långlivade i en konflikt mot en fiende
värd namnet.
Ny svensk luftvärnsrobot 98 "IRIS-T SLS"
Försvarsmaktens nuvarande
insatsorganisation innehåller ett mycket svagt luftvärn med endast
något enstaka tiotal eldenheter bestående av lvkv
9040, lvrb
70, lvrb
97 "HAWK" och på sikt även lvrb 98 "IRIS-T SLS" som
ersättare till lvrb
70. En kvantitet som naturligtvis är alldeles
otillräcklig för Sveriges behov mot det moderna lufthotet. Relaterat
bl a till Rysslands upprutning och frambasering av kvalificerade system
med lång räckvidd till dess västligaste delar och Irans utveckling av
massförstörelsevapen med lång räckvidd.
Vårt nuvarande luftvärn är därför
närmast är att betrakta som en minimal "demonstrator" för
att vidmakthålla och i bästa fall utveckla personalens kompetens. I
händelse av ett akut lufthot kan vi möjligen åstadkomma ett mycket
basalt skydd för något enstaka skyddsobjekt mot aerodynamiska
(flygande) mål,
men inte alls mot ballistiska
missiler.
Åter till denna sidas topp
Sverige måste prioritera sitt
luftvärn
Något traditionellt invasionshot över
landgräns eller hav finns inte i dag eller överskådlig framtid.
Lufthotet från långräckviddiga vapensystem, som i synnerhet kryssningsrobotar
och ballistiska
missiler, föreligger dock redan idag
och ökar kontinuerligt. Något som bl a blev obehagligt tydligt under
påskens ryska anflygningsövningar mot Svenskt territorium med tunga
kryssningsrobotbärare och tillhörande jakteskort. Det återstår väl
att se om den svenska oförmågan att reagera på denna
"påhälsning" inbjuder till en upprepning. Kanske redan under
den kommande ryska storövningen "Zapad 13" nu i september?
Flygplan JAS 39 som främst är
optimerat för "dog fights" mot andra flygplan och är
politiskt "inkorrekt" för attackanfall, kan inte längre
tillåtas att förbruka huvuddelen av vårt blygsamma försvarsanslag.
Samtidigt som stora delar av våra försvarsresurser används för att
föra andras krig på avlägsna platser utan klara mål och syften.
Sverige måste våga ta hårda
prioriteringar. Snarast bort från
dagens "långt-bort-i-stan-doktrin" med huvudsyfte att vara
"bror duktig" i den internationella politiken i kombination
med stora satsningar på JAS-flygplan och andra stridskrafter för ett
traditionellt invasionsförsvar, till förmån för ett starkt luftvärn
mot det moderna och reella lufthotet mot vår befolkning och vårt
territorium. Annars blir den kanske viktigaste militära förmågan
endast ett teoretiskt önsketänkande!
Michael Reberg -
förbundssekreterare
Åter till denna sidas topp
|
